Kacy & Clayton and Marlon Williams - Plastic Bouquet

Raffaella Lindström 09:15 21 Dec 2020

Kacy & Clayton är ett stort mysterium för mig. Den kanadensiska duon ser ut som två frikyrkliga ungdomar - och det är helt uppenbart att de spelar countrymusik. Därför är det högst förvånande att Kacy & Clayton är nyskapande. 

De två kusinerna spelar nämligen så mycket mer än bara medioker country. Här finns en bred inspirationskälla, såsom 50-talsrock med psykedeliska inslag. I denna röra skapas countrymusik som både är ung och gammal på en och samma gång. Det hela känns paradoxalt på ett charmigt sätt.

På sitt femte album Plastic Bouquet fortsätter Kacy & Clayton att utforska sitt framgångsrecept. Kacy Anderson trollbinder med sin gripande röst, som svävar mellan det sköra och sylvassa. Clayton Linthicums gitarr fungerar som en röd tråd, som håller oss i handen genom hela plattan.

Dessutom har man valt att samarbeta med sångaren Marlon Williams, vars röst påminner om en mindre berusad Ariel Pink. Samarbetet framstår som ganska random, men samtidigt måste jag erkänna att den distinkta rösten förstärker den drömska känslan på albumet.

I jämförelse med Kacy & Claytons tidigare album känns Plastic Bouquet en aning mer välgjort, men bortsett från det sticker inget särskilt ut. Som lyssnare får du helt enkelt vad du förväntar dig. Detta trots att man har tagit in ytterligare en sångare. Egentligen vore det roligare om Kacy & Clayton släppte loss och vågade satsa mer på det psykedeliska soundet. 

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.