Kacy & Clayton är ett stort mysterium för mig. Den kanadensiska duon ser ut som två frikyrkliga ungdomar - och det är helt uppenbart att de spelar countrymusik. Därför är det högst förvånande att Kacy & Clayton är nyskapande.
De två kusinerna spelar nämligen så mycket mer än bara medioker country. Här finns en bred inspirationskälla, såsom 50-talsrock med psykedeliska inslag. I denna röra skapas countrymusik som både är ung och gammal på en och samma gång. Det hela känns paradoxalt på ett charmigt sätt.
På sitt femte album Plastic Bouquet fortsätter Kacy & Clayton att utforska sitt framgångsrecept. Kacy Anderson trollbinder med sin gripande röst, som svävar mellan det sköra och sylvassa. Clayton Linthicums gitarr fungerar som en röd tråd, som håller oss i handen genom hela plattan.
Dessutom har man valt att samarbeta med sångaren Marlon Williams, vars röst påminner om en mindre berusad Ariel Pink. Samarbetet framstår som ganska random, men samtidigt måste jag erkänna att den distinkta rösten förstärker den drömska känslan på albumet.
I jämförelse med Kacy & Claytons tidigare album känns Plastic Bouquet en aning mer välgjort, men bortsett från det sticker inget särskilt ut. Som lyssnare får du helt enkelt vad du förväntar dig. Detta trots att man har tagit in ytterligare en sångare. Egentligen vore det roligare om Kacy & Clayton släppte loss och vågade satsa mer på det psykedeliska soundet.
