Bröderna Röhdin kommer från Brunflo, är bra på brännboll och har Fredrik Strage att tacka för nästan allt. Sedan debut-EP:n har det varit raka vägen till toppen för duon, och jag är fullt förberedd på att se hur deras framgångar sväljer dem hela och spottar ut två personer med enorm hybris. Redan nu, innan deras första platta ens släppts, osar det storhetsvansinne om hela projektet.
Bandet rättfärdigar sin existens med att det finns en avsaknad av kvalitetspop i Sverige som de planerar fylla, och till Svenska Dagbladet serverade de den osköna raden: ”Det finns inga riktiga popartister i Sverige längre. Det finns kändisar som gör popmusik, men inga popartister. Det är klart att De Vet Du, Benjamin Ingrosso och Peg Parnevik gör popmusik, men det blir inte trovärdigt.”
Jag blir alltid utmattad av att recensera dessa hypeade, osköna band vars framgångar redan stigit dem åt huvudet. Omvärlden avgudar dem, de stora dagstidningarna bevakar dem för att verka ”nere med ungdomarna”, och här sitter jag med någon slags allergisk reaktion mot deras mittbenor och eviga tjat om Karin Boye.
Men. Så länge deras musik kan leva upp till hypen kan jag inget annat än att stämma in, det vore småsint, och det är också här vi kommer till knixet. Deras moderna tolkning av Kent med Lorentzska texter och Robyn-slingor är riktigt vass. Musiken är bra. Dra igång plattan och du kan tro att det är Vapen & ammunitionsom rullar.
Ändå vill jag ha sagt, att jag tror att Benjamin Ingrosso skulle lägga sig ner och dö om han inte fick göra medioker musik, och jag respekterar därför ändå hans konstnärskap klart mer än Junior Brielles.
