Juni Vinter lyckas på mindre än några sekunder svepa bort mig i ett yrväder av känslor. Debutalbumet Vilse i drömmen påminner om ett tåg, som konstant kör i en alldeles för hög hastighet. Passagerarna har inget annat val än att luta sig bakåt och lyssna på ljudet från lokomotivet.
Ett ljud fyllt av gitarrslingor, 80-talssyntar och kraftiga trummor. I mitten av allt detta hörs en röst, som försöker att sjunga om sitt liv. Ibland framstår det som att den näst intill drunknar i musikens starka grepp.
Rösten är både skör och kraftfull. Likaså är den hoppfull samtidigt som den är fylld med förtvivlan. Om indiemusiken vore en kaka har Juni Vinter plockat russinen ur den. Diskbänkspoesin påminner om traditionell indiepop. Den vassa musiken är i stället starkt präglad av indierocken.
Genom sina åtta låtar målar Juni Vinter med starka kulörer. Men vem är det egentligen som står bakom musiken? En enkel sökning på nätet ger inga resultat. I pressutskicket står det endast information om själva albumet. Frågetecknet kring Juni Vinter förstärker den sagoliknande känslan, som albumet präglas av.
