John Fogerty är urtypen för en amerikan samtidigt som han med utsökt finess kritiserar det egna landet, det tog lång tid innan jag förstod att [I]Who'll Stop the Rain[/I] var en politisk låt, Creedence var några killar som endera sjöng om Willy som "doubles on kazoo" och sen: Vietnam. Givet, javisst, men de gjorde det ibland bättre än Dylan.
Sen 1973 års solodebut [I]The Blue Ridge Rangers[/I] till årets livstecken [I]Déjà Vu All Over Again[/I] så blandar han friskt rootsrock, blues och country. Titellåten som också är singeln, handlar om Irak-kriget och han är i toppform. Följande [I]Nobodys Here Anymore[/I] gästas av Mark Knopfler och han riffar precis som i Dire Straits [I]Sultans of Swing[/I], exakt alltså, det är ju en sjuhelsikes låt... don't give a damn about any trumpetplaying band, men det hade varit på sin plats med lite variation. Och just som jag skrev det där hör jag att John Fogerty sjunger om flashiga mobiltelefoner. Det är ju fan helt sjukt.
[I]Sugar Sugar[/I] och [I]Honey Do[/I] är söta, trallvänliga, gitarrbaserade poplåtar men sen kastas en ödesdiger skugga över hela skivan när [I]She's Got Baggage[/I] startar. Herregud, tuggummituggande lego... punk. När sedan även [I]In the Garden[/I] och [I]Radar[/I] visar sig vara riktiga besvikelser undrar jag om han försöker tillfredställa de där fansen som fortfarande impregnerar sina cowboyrockarpunkboots? Trist.
Skivbolag:
Artist:
