Albumet är tydligt uppdelat i två delar. Första halvan är tillbakalutat puttrig, på sina håll nästan myspop-flirtig, medan andra halvan andas mer av ett konventionellt Bed-Stuy-bördigt sound. Det är också uteslutande på andra halvan man hittar gästspelen. Finaste fyndet är beklagligt bortglömda Styles P på härliga Super Predator. Med undantag för röriga Ring The Alarm och den onödiga elgitarren på hårda Rockabye Baby präglas albumet genomgående av en välbalanserad elegans. Avsikten att bredda publiken skiner igenom, utan att den förtar autenticiteten.
Skivbolag:
Artist:
