För mig är Joel Alme lika med hjärtesorg. När jag bodde i Jönköping för ett gäng år sedan befann jag mig i en bubbla av olycklig kärlek och dåliga beslut som tonsattes av Joel Alme dagligen. Jag överdriver inte ens lite. Den 11 mars 2015 släpptes hans förra skiva Flyktligan och exakt varje dag lyssnade jag samtliga låtar.
Nu har det gått över fyra år sedan dess, jag är numera lyckligt kär i samma person och Joel Alme är på nytt tillbaka i mitt liv. Det är dock med en viss distans jag tar mig an hans nya skiva Bort bort bort. Då vår senaste period tillsammans präglades av destruktivitet såväl som romantiserade minnen om en svunnen tid, så är jag rädd att jag ska inse något som kanske är förträngt.
Men det här är en snäll skiva. Alme skriver i vanlig ordning om alkohol, förluster och ett naivt hopp om en bättre framtid. Mycket är sig likt, både musiken som tematiken, och det smärtar när jag insett att Bort bort bort är en svagare version av Flyktingen. Kanske är det svårt att producera något nytt och banbrytande när en redan släppt sin bästa skiva?
Allt som jag gillar finns på Bort bort bort men inget sticker ut så pass mycket så att det lämnar avtryck på kroppen. Jag tror inte nya minnen kommer skapas till den här skivan fastän det finns mycket vackert att hämta. Tycker meningarna Vaknar helt ny utan tårar och Du brukar blunda när jag dricker, för att slippa se när det brister i mig verkligen är fina. Och jag är tacksam att den här skivan gav mig utrymme att skriva om det som varit. Hoppas framtiden är snällare mot oss båda.
