Glöm bilden av Jerry Williams som trad-rock’n’rollens kung. Och glöm de lite mer nyanserade idéerna om att producerande Ian Person skulle göra en Rick Rubin och förvandla den 73-årige Jerry Williams till en svensk variant av en avskalad skymnings-Johnny Cash. Det här är så mycket mer spännande än så.
För när Jerry Williams tacklar Suicide i Ghost Rider gör han det med en sådan mäktig auktoritet att (den faktiskt fyra år äldre) urpunkaren Alan Vega tappar hakan. I The Stooges Gimmie Danger är han lika stenhårt suggestiv som Iggy själv, och i Glenn Danzigs Blood & Tears är han överväldigande storslaget dramatisk. Lägg sedan till det en utsökt gotisk countryballad av The Handsome Family, med stöd både av Anna Ternheim och av dramatiska stråkar, och så flera nyskrivna Ian Person-låtar där Jerry Williams visar att han är Ebbots jämlike både i punkpsykedelia och i skitiga gospelsammanhang.
För Jerry Williams är det här kronan på verket, och för oss är det årets mest sprakande överraskning.
