Jack Harlow ger personlighetslös hiphop ett ansikte. Det är svårt att identifiera en egen vilja, en egen röst i rapparens musik. På sin debut följer han receptet för ett framgångsrikt rapalbum till punkt och pricka. Ett jazzigt sample, följt av ett tungt trap beat, följt av discopulserande RnB och så vidare.
Med tanke på singeln What's Poppins framgångar på Spotify-listorna är det däremot överraskande hur lite gäster albumet har. Harlow får gräva i det understa lagret av rap-USAs utbud. Lågvattenmärken som Chris Brown och Big Sean kommer in och lägger intetsägande rader.
Harlows hiphop påminner om J Cole eller Logic. Två rappare som gjort sig kända för att härma andra bättre artister. Men när de försöker vara Kendrick Lamar, försöker Harlow snarare gå i Drakes fotspår. Blandningen av rap, pop och RnB är ett sound Drake skapat och verkat efter sedan länge. Och Harlow är så himla sen på bollen.
