Jack Harlows förra platta Come Home The Kids Miss You fick relativt bra streamingsiffror, men musiken bemöttes med blandade reaktioner av ett flertal hiphopentusiaster. Nu återtar rapparen respekten han förtjänar på sitt senaste album Jackman.
Fans lockas ofta av hans charm och sensuella men roliga låttexter. Dock verkar det vinnande poprap-konceptet även vara kryptoniten på den förra skivan, dels för att musiken är undermålig, dels för att den inte lever upp till förväntningarna.
Det senaste albumet skildrar ett mer rått och genuint alter ego. Det är ett större fokus på medveten rap och hiphop, och det känns mer seriöst än tidigare. Han vill bli tagen på allvar och tar ställning mot bland annat kritiker och musikvärldens dömande diskurs.
Låtarna kännetecknas av en mogen och ödmjuk karaktär. Ibland känns det lite platt, men spår som exempelvis Denver och Blame On Me skildrar Jack Harlows mest emotionella memoarer och bidrar till minnesvärda stunder. På Gang Gang Gang speglar artisten även hur hans närmsta vänner kan begå hemska handlingar och att han behöver komma till insikt med det.
Rapparen introducerar sig själv som en helt annan person, men samtidigt blir det svårt att göra en bedömning då låtarna tar slut så fort. Trots en speltid på ynka 24 minuter är upplevelsen ändå koncis och beatsen är välpolerade.
Jack Harlow kastar en pik mot alla fans och kritiker som romantiserar autenticitet inom hiphop-världen, vilket även inkluderar mig, och han förmedlar det snyggt på Jackman. Rapparens senaste skiva är ett bevis på att han är mer än en popsensation eller en Don Juan. Det kanske inte är ett jättekliv på den artistiska skalan, men det är ett steg i rätt riktning.
