J Mascis – Elastic Days

Patrik Forshage 00:00 8 Nov 2018

När J Mascis släppte Martin + Me för drygt 20 år sedan var det omtumlande. Den enda gitarrist som kunde matcha, överrösta och ibland överträffa Neil Youngs Crazy Horse-manglande gitarrsolon valde att frivilligt avstå sitt till synes vassaste vapen distad gitarr för att istället spela akustiskt. Och plötsligt stod det klart för var och en att J Mascis lika mycket var en poplåtskonstruktör av rang, stadigt grundad i brittisk gitarrindie från 1980-talet. Sedan dess har han varvat sina högljudda Dinosaur Jr-inspelningar (nu åter samlade på den fina retrospektiven Ear-Bleeding Country) med den här sortens mildare skivor, och tillsammans visar de upp en mångfacetterat och stor musikalitet som aldrig upphör att engagera. Zoë Randell återgäldar J Mascis anspråkslösa insats på Lulucs album tidigare i år, och uppmärksamma lyssnare dessutom kan identifiera självaste Mark Mulcahy som gäst på en skiva där annars J Mascis sköter det mesta på egen hand, och med den äran.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

The Smashing Pumpkins - Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun

I mer än tio år nu har Billy Corgan med varierande framgång arbetat för ett pånyttfött The Smashing Pumpkins, men så här nära har han inte kommit på något av de många tidigare comebackförsöken, vare sig musikaliskt eller medlemsmässigt. Här finns både Jimmy Chamberlin och James Iha, och bara Jeff Schroeder på gitarr är ett avsteg från originalsättningen för 30 år sedan. Med slutmålet att åstadkomma en skiva som associerar tillbaka till deras storhetstid verkar de ha förhandlat sig förbi alla meningsskiljaktligheter.