I B Sundström – I den skinande gyttjan

Patrik Forshage 10:09 21 Oct 2017

Ju tystare och mer avskalat Isak Sundström har det runtomkring sig, desto starkare blir upplevelsen av hans bräckliga och skadskjutna tonfall. Det är därför Skriet är en mer intensiv upplevelse än Pascal, och det är därför det här återhållna projektet är än mer intensivt. Här tar han sig tid med långa instrumentala avsnitt, och arrangemangen är sparsmakade och i grunden konventionella med bjällror, flöjter och möjligen annat proggigt träblås som sparsmakade detaljer snarare än de överstyrda gitarrer eller den taggiga elektronik Isak Sundströms andra konstellationer brukar hänge sig åt. 

Texterna skildrar dramatiska men svårbegripliga skeenden av omvälvande förändring både i världen och i människan. Först sjunger Isak Sundström med direkta och drastiska imperativ (”Förvandla maskerna till hud!”), och den typen av identitetsförändring återkommer sedan igenom hela projektet med explicita formuleringar där anleten faller isär, där sökandet efter förklädnader pågår, där nya ansikten växer ut ovanpå de andra. 

Även när Isak Sundström är jagad i skogen och uttrycker sig lite mer ödmjukt - ”låt mig få tvätta dig” - är det fortfarande på ett uppfordrande sätt som inte accepterar några motsägelser. 

Med I den mörka sanden halvvägs igenom albumet når vi så till slut själva centralverket och självaste apokalypsen. Över harpor och himmelska körer beskriver Jürgen von Hoffs speakerröst den skinande gyttjan i ”tiden efter hoppet” med en biblisk och djupt obehaglig detaljrikedom värdig Borsch. 

Därifrån finns det inga vägar framåt. ”Vi går vidare, men allt är förgäves”, konstaterar Isak Sundström uppgivet och avslutar med två episka sammanfattningar om vardera cirka tio minuter. Hans konstaterande i Livet som människor att ”det var ingenting för oss” blir existensens slutpunkt och crescendo, och även om Isak Sundström som avslutning sedan stilla konstaterar att Det brinner en eld så är det isåfall en lugn brasa som konsumerar de sista resterna av liv. Sedan är det fullbordat.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

The Rock*A*Teens - Sixth House

Du är förlåten för att aldrig ha hört talas om The Rock*A*Teens, de var som bäst måttligt framgångsrika på den lokala Atlanta-scenen innan de la ned verksamheten för 16 år sedan. Men när de nu är tillbaka med intensiv och rejäl skramlig garagerock och med en frontfigur i Chris Lopez med febrig intensitet, kraftfull pondus och en rejäl dos självironisk humor finns det ändå anledning att låna dem ett öra. Särskilt Lady Macbeth oroar och övertygar.

Dirty Projectors - Lamp Lit Prose

Den sortens hipsterness som Dirty Projectors med sin distinkta Brooklynindie full av modern och dansbar elektronik för några år sedan var självaste sinnebilden av brukar ha kort hållbarhet. Men som få samtida band har Dave Longstreth upprätthållit en sådan status över åren, och när han nu återvänder med finns alla förutsättningar för en fortsättning på det.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!