Vi har sagt det förr - med övertygande melodier, skarpa betraktelser och personlighet att gödsla med borde John Bramwell och hans I Am Kloot ha slagit igenom totalt redan i den där quiet-is-the-new-loud-vågen för tiotalet år sedan. Det gjorde de dock inte, och sedan har det varit som förgjort, trots att deras källa verkat outsinlig. Men på senare album har de haft draghjälp av Guy Garvey från Elbow, som bekänner sig som I Am Kloots största fan, och ta i trä - plötsligt har det börjat det röra på sig med en Mercury-nominering som höjdpunkt.
Här upprepas alltså samarbetet, och även om trions avskalade och provocerande dryckesvisor slipats av en aning med jazzgitarrer och stråkpartier är essensen av real ale-förstärkt Manchester-arrogans och snett leende självdestruktivitet intakt. Och med låtar som Mouth on Me har de alla möjligheter att fortsätta erövra först Storbritannien och sedan världen, 10 år försenade.
