En kanske inte var med 1979 när Ebba Grön släppte sin debut, eller 1984 när Tant Strul gav ut sin sista, när Laquer kom 1992 eller något av de tidiga Bear Quartet-albumen. Men 2014 får vi vara med när Hurulas solodebut släpps.
Hurula har ett väldigt direkt tilltal och leverans i sin sång och dess texter. Snabbt blir det tydligt vilken duktig textförfattare han är. Hurula fångar väldigt mycket i varje textrad, i varenda låt. När han tar sig an det klassiska ämnet kärlek så gör han det i full prakt, och behandlar vad kärlek faktiskt är för de flesta av oss. Inte på ett storslaget, överdrivet romcom-sätt, utan i det lilla och riktiga. Kärleken till en människa, en plats, ungdomen, vardagen.
Poesin är ständigt närvarande under albumets tio spår. Att leva för alltid, att ta sig till paradiset och att hålla den stora sömnen på mer än en armlängds håll. Svårare tema än så är det inte, men att tonsätta detta kräver ändå sin musiker och Hurula lyckas med det så många andra missar - att få det att kännas äkta.
