Det vansinnigt underskattade kultbandet He Is Legend har alltid varit ett band i konstant förändring. Varje nytt album har visat upp en ny sida av deras sound, med en gemensam nämnare: musiken har alltid hållit en hög kvalitet. Även om de idag låter väldigt annorlunda jämfört med hur de lät i början av karriären, har de under senare år börjat röra sig tillbaka mot sitt ursprungliga, lite råare sound.
Skillnaden mellan hur de lät då och hur de låter på det nya albumet Endless Hallway har att göra med hur de närmar sig det kaotiska. På debutalbumet samsades metalcore och rock med ett groove som gjorde He Is Legend helt egna. Det var stökigt och akut, utan att någonsin bli för brötigt. Många av de kvalitéerna lever kvar på Endless Hallway, men den här gången har aggressiviteten och tempot i många fall fått spela större roll än groovet.
De inledande låtarna The Prowler och Lifeless Lemonade sparkar in dörren med en sådan kraft att det nästan slår lock för öronen. De melodiska inslagen som bandet är så bra på att lyfta fram genom kaoset hamnar här lite i skymundan. Tempot hålls kvar i Honey From the Hive och toppas av med Return to the Garden, där det hela nästan börjar kännas monotont.
Som tur är verkar det som om bandet själva är måna om att skona lyssnaren, och i och med nästa låt, Circus Circus, går albumet igenom ett skifte. Betongborren byts ut mot mer melodiska inslag, även om pulsen förblir hög. Här är bandet på säker mark och gör det de är mästare på. De blandar kaotisk metal med den finstämda och samtidigt desperata sång som endast Schuylar Croom är kapabel till. Även Seamistress har en mer melodisk uppbyggnad, och utgör albumets första riktigt starka kort. Det är He Is Legend när de är som bäst, kort och gott.
I och med nästa låt, Sour, avslutas den magiska trion. Det är kanske den snällaste låten på albumet, men definitivt den mest minnesvärda. För den som inte kan få nog av Crooms röst och bandets sköna riff finns det här mycket av båda.
Tyvärr är de efterföljande låtarna inte riktigt av samma kaliber, med visst undantag för titelspåret och den avslutande Lord Slug. Särskilt den sistnämnda är värd att belysa. ”My heart is all that I’ve got” sjunger Croom över en blytung ljudmatta, för att i slutet av låten vräka ur sig texten med gutturala vrål. Det står i skarp kontrast till de snällare inslagen på albumet, och är en rimlig avslutning på ännu en musikalisk resa signerad He Is Legend.
