Ghostyhead

14:57 25 May 2000
Svenska Warner släpper det nya Rickie Lee-albumet först i oktober/november, men den som inte kan bärga sig kan söka sig till de mer ambitiösa skivaffärerna och lägga ett par tior extra för importversionen. Om det är värt det? Jag vet faktiskt inte. Tror inte det, men få artister är så lätta att felbedöma de första veckorna som Rickie Lee Jones. Ibland kommer den lidnerska knäppen, då vartenda spår känns fullkomligt genialt, först efter flera månaders lyssning, som med hennes sublima coveralbum PopPop 1991, som jag först förhöll mig ganska avvaktande till, men som jag nu håller som hennes kanske allra bästa skiva. Och ibland kommer den inte alls. Som med den stela och inlevelsefattiga Flying Cowboys, där jag bara inte kunde inse vad det var kritikerna föllför. Ghostyhead är, om jag förstår saken rätt, ett försök att fånga ljud och signaler i vår omgivning. En audiell klippbok, som en del säkert kommer att kalla trip hop-influerad, men som snarare handlar om en fascination av ljud; av vad som tränger genom bruset och snudd på slår dig till marken. "You're just made of sounds," sjunger hon i den hotfulla Howard, där hon låter sin egen röst glida ut och in, tonas ned eller bara höras ropande långt borta i periferin. Det är en skiva som ekar i moll; med mycket tvivel och desperation. Och de historier hon berättar är knappast några solskenshistorier, utan kretsar alla kring fåfängt sökande efter lycka; ett sökande som ofta slutar med kalla kroppar på golvet i ödsliga rum. Det är utan tvivel en intressant skiva. Jag kan bara inte bli klok på om den är bra.
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.