Ghostyhead

14:57 25 May 2000
Svenska Warner släpper det nya Rickie Lee-albumet först i oktober/november, men den som inte kan bärga sig kan söka sig till de mer ambitiösa skivaffärerna och lägga ett par tior extra för importversionen. Om det är värt det? Jag vet faktiskt inte. Tror inte det, men få artister är så lätta att felbedöma de första veckorna som Rickie Lee Jones. Ibland kommer den lidnerska knäppen, då vartenda spår känns fullkomligt genialt, först efter flera månaders lyssning, som med hennes sublima coveralbum PopPop 1991, som jag först förhöll mig ganska avvaktande till, men som jag nu håller som hennes kanske allra bästa skiva. Och ibland kommer den inte alls. Som med den stela och inlevelsefattiga Flying Cowboys, där jag bara inte kunde inse vad det var kritikerna föllför. Ghostyhead är, om jag förstår saken rätt, ett försök att fånga ljud och signaler i vår omgivning. En audiell klippbok, som en del säkert kommer att kalla trip hop-influerad, men som snarare handlar om en fascination av ljud; av vad som tränger genom bruset och snudd på slår dig till marken. "You're just made of sounds," sjunger hon i den hotfulla Howard, där hon låter sin egen röst glida ut och in, tonas ned eller bara höras ropande långt borta i periferin. Det är en skiva som ekar i moll; med mycket tvivel och desperation. Och de historier hon berättar är knappast några solskenshistorier, utan kretsar alla kring fåfängt sökande efter lycka; ett sökande som ofta slutar med kalla kroppar på golvet i ödsliga rum. Det är utan tvivel en intressant skiva. Jag kan bara inte bli klok på om den är bra.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner