När man surfar på amazon.com, så kan man se vad folk som köpt en produkt har inhandlat utöver den. När jag kollar upp Foo Fighters nya [I]In Your Honor [/I]är jag föga förvånad över att se dess konsumenter även valt att köpa senaste skivorna med Garbage, Oasis, Weezer och Suede aka The Tears. Alla grupper vars första skivor jag har i min ägo sedan tidigt nittiotal. Alla skivor som jag en gång älskade och lyssnade på dag ut och dag in. Precis som i fallet Foo Fighters. Deras [I]The Color And The Shape [/I](okej, det är deras andra platta så där spricker min tes lite) var en gång en av mina mest sönderspelade. Så bra. [I]Everlong, [/I]vilken låt, och [I]Up In Arms[/I]! De är fortfarande toppen. Men jag vet inte, kanske har jag bara blivit äldre och mer petig, kanske har mina gamla hjältar blivit gubbar och ebbat ut på roliga idéer. För alla ovan nämnda bands i år släppta skivor är ju... hur ska jag uttrycka mej. Pure shite.
Jag pressar mig igenom Foo-plattan. Jag tvingar mig att lyssna fem ggr på raken. Jag letar efter någonting att hålla fast vid, något jag vill höra en gång till. Snälla, ge mig åtminstone något som [I]påminner [/I]om powerpopraketen [I]Monkey Wrench [/I]eller det lekfulla pojkbandspunkiga som jag en gång charmades av. Men noll. Det är hårdare och bröligare än förr, jag finner inga refränger och när sista låten äntligen ebbar ut den där femte lyssningen kommer en lättnadens suck över mina läppar. Fy fan vad skönt, det är över. Hej dödskalle. Det är ungefär då jag ser den. Helvete. De har gjort en dubbelskiva. Men det är också cd två som räddar dem undan det dödsmärkta betyget. För den är rätt fin. Bara ballader, lätt avskalade, en är till och med i calypsotakt. Men ändå, de är inga höjdare. Foo anno 2005 är skittrista.Skivbolag:
Artist:
