Flume är en sådan producent som jag varit nyfiken på och följt ett tag. Han hör till gruppen av otroligt intressanta producenter, tillsammans med A.G. Cook, Arca och SOPHIE. De som jobbar med genren hyperpop. Min essä om hyperpopens förhållande till Donna Haraway och postmodernism får vänta till en annan dag, men man kan minst sagt säga att jag har mycket tankar om genren.
Flume, då? Jo, han är nog den mest kommersiellt lyckade av ovan nämnda, kanske för att han inte kommer från någon undergroundscen utan snarare tvärtom. Han har rört sig från gigantiska klubbscener till mer experimentell mark. Särskilt på mixtapen Hi this is Flume som markerade en slags nystart för honom (observera att många av de främsta experimenten inom pop nuförtiden sker på mixtapes då skivbolagen inte bryr sig lika mycket om vad som händer på dessa!).
Nu är det dags för hans tredje album Palaces, och av någon outgrundlig anledning har han kört fast. Det sörjer jag faktiskt. Det låter likadant som det alltid har gjort, något som går emot hela det experimentella patoset. Problemet hade inte varit lika stort om låtarna varit bra, då hade jag inte fokuserat lika mycket på ljudbilderna. Men nu är ju låtarna inte särskilt bra heller.
DHLC, Only Fans, och Sirens är skivans bästa spår, men för tankarna till SOPHIE så pass mycket att man undrar huruvida Flume är medveten om att han härmar henne? Hollow är dessutom en fantastisk poplåt, med klockrena melodier och en fin Future-Bass-refräng. Bortsett från dessa finns det inte mycket att hämta här, annat än återupprepningar och hyperpop-klyschor.
