När jag först hörde talas om Emil Jensen var han poet och det är fortfarande så jag främst ser honom (när jag inte ser honom på kaffebaren där jag brukar hänga).
Men även då jag lyssnar på musikern Emil Jensen, är det svårt att bortse från texterna. När de inte är skarpt politiska, är de underfundigt ihopbyggda av rim, metaforer, (pop)kulturella referenser och finurliga vändningar. Ibland allting på samma gång. Faktum är att det stundtals är så starka spotlights på texterna att själva musiken hamnar i bakgrunden, vilket får mig att fundera över varför de tvunget ska vara tonsatta överhuvudtaget.
Bäst funkar låtar som inledande Ambulans, där den sorgsna texten skapar en symbios med den obarmhärtigt vackra, stråkmättade melodin. Det här är en låt jag sätter på repeat och uppfylls av. Även Vi ser vem han är har stråkarna och dramatiken, medan låten med den uppenbara titeln Politiskt hade passat bättre som dikt. 4.48 är ett bra exempel på när rim, politik och musik kan samsas. Till mjuka rytmer levereras textrader som ”Tre och tjugonio, nu går det över styr igen. Varför tänker jag på dig och inte Syrien?”.
Det tar några genomlyssningar av albumet, men sen inser jag vad det är som stör med de låtar som stör: de har ingen sångsång, de har pratsång, och blir därför bara ett halvt steg från poesi till melodi, istället för att bli låtar fullt ut. Det är dumt, för Emils sångröst är så pass bra att den förtjänar ett större utrymme.
