Efter att blivit framskjutet två gånger släpper nu brittiska Ellie Goulding till slut sitt femte album Higher Than Heaven. Det har varit relativt tyst från sångerskan sedan det förra släppet 2020, som dessvärre var något av ett magplask, och fans har sedan dess suktat efter en grandios comeback. Därför blev det både glädje och förvirring när hitmakerskan berättade att ett album var på väg och att det skulle vara ”det minst personliga hittills”.
Produktionen är dansant och genremässigt är det discoinfluerad brittpop i ett myller av syntar och funkiga basriffar. Snyggt men något enformigt. Gouldings ytterst distinkta luftiga röst dansar lätt över låtarna och låter lika bra som alltid. Den är raspig men med mjuka kanter och hon levererar på varje låt. Men som tidigare nämnts är detta inte ett projekt där artisten lagt sin själ i textförfattarskapet och det märks. Nu är hon förvisso inte mest känd för sina djupa texter utan snarare sina elektroniska pophits. Och nog håller vi oss på ytan när det gäller textinnehållet, vilket funkar i dynamiska popalbum, men albumet bjuder inte på dynamik och det resulterar i att det blir ganska långtråkigt.
Standardversionen av albumet innehåller 11 låtar (på Deluxe-versionen är det totalt 16) och det finns några riktiga guldkorn. The Weeknd-aktiga By The End Of The Night och det somrigt drömmiga titelspåret Higher Than Heaven och Just 4 You är tre av dessa och de är alla stora hitvarningar. Resten av låtarna får dock slåss om uppmärksamheten, men de flesta tenderar att falla mellan stolarna.
Sagt och gjort, opersonligt blev det för Ellie Gouldings comeback. Den stora massan och hennes fanbase kommer säkert finna glädje i Higher Than Heaven. Det är trots allt ett välpaketerat popalbum med flertalet radiovänliga låtar. Men för någon som ska försöka bli återintroducerad till artisten tvivlar jag på om detta bär tillräckligt med slagkraft för att nå hela vägen fram för att väcka ett intresse värt att stanna för.
