Under tre års tid har Ellen Krauss slipat på den lilla pärlan som är hennes debutalbum. Pearl handlar om att fylla 20 år och ha hela livet framför sig: och hur skrämmande det kan kännas är. Men en märker också att Ellen Krauss är en romantiker av rang, många låtar har en uns av olycklig kärlek och pirriga förälskelser.
Albumet är en tvådelad skapelse, där den första delen utgörs av fem nya spår, vilka får stöd av del två, vilken delar komponenter med hennes debut-EP First Take från 2019.
Det bästa med Pearl är Eller Krauss stämma, hon sjunger som en stämningsfull popartist från 60-talets USA. Tycker hennes röst gör sig allra bäst på New York och jag önskar att hela skivan följde samma stil. Jag finner ingen glädje i balladerna som till exempel The One I Love och The Wedding. Personligen tycker jag att Krauss är coolare än de smöriga sånger som dessvärre dominerar skivan.
