Dessa tyska herrar vars historia är en betydande grundsten i utvecklingen av såväl EBM (Electronical Body Music) som NDH (Neue Deutsche Härte) sedan 1981, är fortfarande en tapper industriell kämpe. Med sitt trettonde album besitter de dock inte längre riktigt samma relevans.
I konkurrens med genrekollegor framstår de som bäst mediokra. Söker du ett mer metal-orienterat sound är Rammstein hårdare, Oomph! är starkare kommersiellt, Gothminister mer elektroniska och konstnärligt regerar Nine Inch Nails.
Nog för att det finns några hårda Frank Klepacki-riff och mörka synthar som skänker en postapokalyptisk sfär, men produktionen och låtskrivandet är alltför daterad. När nostalgin övergår från att vara charmig till att bli något obekväm krävs nya tag.
