Times Square är centralpunkten. I form av en showtuneballad från 40-talets Broadway inleder den skivan, och sedan avslutar den skivan - med omvänt genusperspektiv och med utgångspunkt i några textrader ur Velvet Undergrounds Rock and Roll - i en naken version för piano, stråkkvartett och kyrkorgel. Däremellan markerar samma låt skivans mittpunkt i ytterligare en version, den här gången tangerande hur Lou Reeds rock kunde låta i mitten av 1970-talet (faktum är att den ligger så nära Charley’s Girl att det inte kan vara oavsiktligt).
Destroyers förra album Kaputt var underskönt i sin fjäderlätta softpop och disco, men just den kraftfullare arty dimension som Dan Bejar kallar ”street rock” som var Destroyers livsblod och uttryck för tiotalet år sedan fattades. Här vältrar han sig stundom i den, och intensiva Dream Lover till exempel hanterar han som vore han en tidig upplaga av Roxy Music komplett med saxofoner och oboes. Tillsammans med de stunder av skönhet och skönhet han bevarat från senast, liksom den softa groove han fortsätter att smyga fram till exempel i Archer on the Beach gör det en skiva med allvar, ambitioner och bottnar nog att upprätthålla vår intensiva uppmärksamhet under mycket lång tid framöver.
