Tycker det är så fascinerande med Den svenska björnstammen. De har ju stått inför samma problem sedan hiten Vart man sig i världen vänder: vad göra nu? Hittills har de inte hittat någon lösning. Album efter album har släppts men inga nya hittar har kommit. Nu är de aktuella igen med albumet Djur och människa, och tyvärr befinner de sig fortfarande i skuggan av sitt förflutna.
Ljudbilderna är klyschiga och oftast intetsägande, det låter som allt annat på topplistorna: vocoder, autotune, pulserande syntar, glada pianon och gitarriff. Det som däremot gör denna musik unik är de tre sångarna som sjunger på de flesta låtarna. De turas om och tar varsin vers, varsin refräng och så vidare. Jag stör mig på detta - etoset alla ska med är ju fint på skolavslutningar, men hör inte hemma i utgiven musik.
Överlag kan man säga att låtarna upplevs skrivna av någon slags dysfunktionell artificiell intelligens tränad på ett helt slumpmässigt urval av svensk musik, såväl indie som pop, samtidigt är det alltid tydligt att låtarna vill vara hits, utan att nå dit.
Jag kanske låter hård, ber om ursäkt för det. Men det ligger ju faktiskt i mitt intresse att njuta av musiken eftersom jag oavsett måste lyssna på den. Sen var det ju synd att jag inte gjorde det. Med ett undantag som jag ändå vill belysa: Genom mörker var en genuint fin låt.
