Med 2015 års katastrof Skeletons till coveralbum är det med viss skepticism jag närmar mig Glenn Danzigs tolkningar av Elvis. Att det senaste studioalbumet, Black Laden Crown från 2017 var uselt hjälper inte heller. Till min förvåning är detta verk ändå ett steg uppåt för den tidigare ikonen inom djävulsk bluesig heavy metal.
Fast förvänta dig inte att ett hårdrocken tar någon plats här. Nej, detta är ett Elvis-album. Glenn Danzig går längder för att få sina tolkningar att hålla sig trogna originalen, till och med produktionen är medvetet gammaldags och retro. Charmigt, men är det bra? Nja.
Som vanligt med amerikanen är kvalitén svajig. I stunder är hans röst stark. Det är som om att möjligheten att sjunga Elvis öppnar upp till hans tidigare storhet. Vem kan glömma hans fantastiska cover av Trouble på 1993 års Thrall-Demonsweatlive? Men sedan finns det också moment där allt låter som ett klipp från närmsta karaokebar. Ofta faller det hela på den alltför konservativa tolkningen och låga ljudkvalitén. Det hade kunnat bli riktigt spännande, men nu blev det mest ett ”jaha”.
