Daniel Adams-Ray - Döda hjärtan kan slå igen

Det är inte helt i oklang med samtiden som Jubel beskriver Daniel Adams-Rays nya album Döda hjärtan kan slå igen som inspirerat av en “holistiskt framtidstro”. Som jag förstått det, är det tydligen lösningen på världens klimatkris. Då handlar det i och för sig om synergin mellan de sociala, ekonomiska, politiska och miljömössiga aspekterna. På så sätt känns Adams-Rays holistiska framtidstro mer lättillgängligt. Där beståndsdelarna snarare handlar om att carpa livet, beefa ibland, peka långfinger till samhällsproblem och skillnaden på rap och visa. Vilket bara är typ hårfärg och efternamn eller?

Med sitt 12-spåriga och nykläckta album är Daniel Adams-Ray tillbaka med både förnyelse och försoning. Det är visornas simpla metodik, rytmen från rap-musiken, ibland snällt, ofta kaxigt. Framförallt känns Daniel Adams-Rays nya album som ett nyfiket projekt. Där han gladlynt Dum av dig:ar sig men också testar helt nya skor. I Bara vinden tårar mig har han inte bara testat skor, utan hela Prins Daniels garderob. Både rytmen i texten och den lite sårade tonaliteten är identisk. Bror är å andra sidan en hyllning till hela Daniel Adams-Rays väsen, det blir inte mycket mer honom än så. Värd att lyssna på bara för det Eminem-snabba rap-partiet som förhoppningsvis inte blir någon cool trend en förväntas kunna utantill på fest. Sen har vi Hannas sång som istället vickar skönsång, stråkar och piano likt Ted Gärdestad. Med på skivan gästar meningsmakarn Erik Lundin och Miriam Bryant.

Det är tydligt att Daniel Adams-Ray valt att inte lägga alla ägg i en korg. En del av mig kan ändå önska att han hade gjort det. Associationerna och relationerna låtarna emellan känns diffus, vilket gör det svårare att förstå vad som vill bli sagt. Missförstå inte detta som något annat än att majoriteten av alla ägg är svingoda. Jag hade önskat ett tydligare budskap. Kanske behöver Döda hjärtan kan slå igen bara lite tid. Vi kan i alla fall andas ut, nu när sommarens alter-ego Daniel Adams-Ray är tillbaka.