1992 hade Robert Smith (då 33 år fyllda) klarat av sina hundår och unnade sig att trappa ner och bara jobba deltid. Sedan dess har The Cure släppt ny skiva vart fjärde år, vilket i och för sig är på gränsen till hyperaktivt jämfört med till exempel Axl, för att ta ett namn på måfå. Men den nyfikna och otåliga publiken hittar nya favoriter under så lång pauser, och The Cure sitter vackert kvar med samma gamla övervintrade gothfans anno dazumal som alltid.
Det har förstås sina fördelar, som att den dumlojala fanskaran sväljer till och med genomklappningar som bandets förra självbetitlade album. Men å andra sidan blir det pärlor-för-svin-effekter när Robert Smith bara når samma gamla konservativa fans med ett mer än utmärkt album som 4:13 Dream.
The Perfect Boy, ett av fyra spår som redan släppts på singel, bevisar tesen genom att inte toppa singellistan, vilket den i egenskap av briljant pophit a la The Head on the Door-eran borde ha gjort. Den är långtifrån skivans enda hit-aspirant, och den är inte heller den enda låt här som blickar bakåt i The Cures diskografi. Tvärtom. 4:13 Dream är stabilt förankrad i bandets historia, och att Sleep When I'm Dead är ett överblivet spår just från 23 år gamla The Head on the Door går till exempel inte att ta miste på. The Only One är en munter popsingel som hade kunnat komma från samma ställe, medan Switch med sitt storslagna oväsen har ett alternativt hem på The Top-albumet och The Hungry Ghost hade platsat på Bloodflowers.
Därmed inte sagt att 4:13 Dream är ett retroalbum, snarare är den ett klassiskt och tidlöst kvalitetsalbum. Den som till exempel letar moderniteter hittar dem i detaljerna, som i den nästan parodiska Freakshows försök att para ihop struttiga digitala dansrytmer med 70-talsflashig sologitarr, men när parodin är underhållande, när även ballader som romantiska (!) Sirensong är smarta och lättrallade, och när till och med transportsträckor som This. Here and Now. With You övertygar finns det inga anledningar att komma med invändningar.
Mot alla odds har The Cure med andra ord gjort ett bra album. Ett väldigt bra album till och med. Nu återstår bara för Robert Smith att få fler än de redan frälsta att bry sig om det.
