Claud - Super Monster

Sofie Andersson 00:00 14 Feb 2021

Som yngre närde Claud en dröm om att en dag bli skådespelare. Kanske är det därför Clauds indie-pop inspirerade musik och nya album Super Monster hade kunnat vara tagna soundtrack ur amerikanska coming-of-age filmer. Men som Claud beskriver det själv har hen alltid varit kort och “lustigt formad”, något som inte passar in i Hollywoods långa, tunna och cis-normativa sällskapsklubb. 

Claud blev 2020 den första artist som signerades till Phoebe Bridgers nya skivbolag Saddest Factory. Men först efter att Pheobe fått jaga Claud i ett år. Nu beskriver Claud det som ett naturligt steg framåt och uppskattar den uppbackning och det stöd hen får från sitt team på Saddest Factory. 

Super Monsters är rofylld bedroom-pop som trots sin lugna natur lyckas gripa lyssnaren och underhålla från början till slut. Som i den desperata melankolin i Soft Spot eller Rocks At Your Window. Vad som trots allt lyfter hela Super Monsters är när Claud får sjunga ut i upptempolåtar som That’s Mr. Bitch To You, fylld av bra elgitarr och småpunkiga inslag. Det är med stil, finess och en världsvan känsla som Claud skapar musik. Nu får hen leva ut sin skådespelardröm genom sin fantastiska musik istället… och det tackar vi för!

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Julien Baker – Little Oblivions

Julien Baker är en artist som man kan känna igen från artistsamarbetet Boygenius från 2018. Det var en trio bestående av de två mer kända akterna Phoebe Bridgers, Lucy Dacus, och den tredje, lite anonyma Julien Baker. Denna anonymitet har hon fullständigt kastat bort på sitt tredje album Little Oblivions, som i jämförelse med hennes tidigare släpp är storslaget, nästintill dekadent. Men gamla lyssnare kommer känna igen sig i de personliga och ofta oerhört mörka texterna. 

Evergrey - Escape of the Phoenix

Efter det föregående albumet The Atlantic, framstår denna giv som något mer direkt. Det är bra. Evergrey har alltid haft nära till det vemodiga balladuttrycket, även i hårdare spår. Trots fantastiskt låtskrivande har det länge funnits en önskan om att få höra lite mer aggressiva toner igen, men riktigt så hårt blir det inte här heller. Däremot är det som vanligt oerhört vackert och dessutom ganska lättillgängligt. Få röster inom metal har samma smärtsamt souliga röst som Tom Englund.

Frankfurt - Frankfurt

I närmare 15 år har den okända trion skapat experimentell musik, som aldrig har fått se ljuset förrän nu. På sitt debutalbum bjuder Frankfurt på en rad verk, som för tankarna både till rastlösheten och saligheten. 

Alec Baker - Ballet

Trap-beats, mulen himmel och ljummen sång. Jag gillar Alec Bakers nya minialbum Ballet. Speciellt Say What’s On Your Mind och Blind For You. Tydlig uppbyggnad, avskalat men drömskt och stundvis märkligt.