Av de subgenres han själv vill nämna - till exempel psych, surf, shoegaze, lo-fi och punk - var flera inte definierade när musiken lät så här under slutet av 60-talet. När Ola & The Janglers, Hep Stars och bäst av alla Tages spelade melodier med den här sortens sorgsna ton och lite veka gitarrarrangemang kallades det bara ”pop”. César Vidals varianter hade stått sig väl i konkurrensen, och upptempolåtar som I Wonder med stilfulla vokalstämmor hade ledigt konkurrerat med The Beatles-singlar på den tidens Tio-i-topp-listor.
Några enstaka brott mot mönstret finns, i svenskspråkiga Bilder som är lite skränigare utan att dra sig så långt som åt Caesars Palace-larm, och ljudexperimenterade Watching the Moon. Båda hade vi egentligen kunnat vara utan, för César Vidals styrka ligger den klassiska pop som tacknämligt helt dominerar hans solodebut.
