Fine Art är helt okej. Varken mer eller mindre. Caskeys flow är bra, men lite ointressant. Beatsen är snygga, men lite livlösa.
Cash Money-rapparen Caskey heter Brandon i födelsebeviset och kommer från Florida. I regel är jag emot att fokusera på artisters utseende men med Caskey är det svårt att inte döma boken efter omslaget. Han har en intatuerad huggtandsrad som omsluter hela ansiktet och på Instagram poserar han med automatvapen. Det är lätt att tro att det där galna och uppskruvade ska speglas i musiken. Men så är inte fallet.
Fine Art är utsmetad och fluffig hiphop. Caskeys röst är avslappnad och långsam. Han boxar i slugger-tempo – fast i flugviktsklassen.
Det finns ljuspunkter, som den högintensiva bangern Fear and loathing in Las Vegas, eller Black jack dealer som perfekt balanserar tillbakalutat med studsigt. Men trots att hans flow är skickligt blir låtarna lättviktiga och lätt ointressanta. En halvtimme efter att jag har lyssnat klart på skivan kan jag knappt minnas en enda låt, en enda textrad. Då är Caskeys tekniska kompentens en klen tröst.
