Bland alla de där indiebanden som pratar sig hesa om Carole King och Fleetwood Mac finns inget som kommit närmare den sortens estetiska ideal än Camera Obscura gör här. Av den darrighet som Tracyanne Campbell sagt att hon känner efter fyra års paus finns inte tillstymmelse. Tvärtom utstrålar Camera Obscura en mogen självsäkerhet som gör att de bara undantagsvis behöver gömma sig bakom den intellektuella sarkasm som ibland gjort dem lite stela förr.
Självaste Neko Case och My Morning Jacket-Jim James har rekryterats för att bidra med sångstämmor, och i Every Weekday är det inte bara den Johnny Marr-klingande gitarren som leder tankarna i riktning mot tidiga Everything But The Girl. Med idel easylistening-arrangemang med stora stråkar och luftiga orkestrar är Desire Lines - och i synnerhet soliga Cri Du Coeur - det givna soundtracket till sommarens alla rosé-svalkande aftnar på terrassen.
