Iron & Wine, eller Sam Beam som han ju heter, är en av mitt livs stora musikaliska kärlekssagor. Våra vägar korsades 2007, när jag peakade som känslofylld tonåring och han släppte ömtåliga visor som fastnade under min hud. Vid det laget hade Beam redan hunnit samarbeta med Arizona-baserade Calexico för första gången, på EP:n In the Reins 2005.
Det är inte självklart att Iron & Wines djupt personliga, akustiska musik skulle beblanda sig väl med Calexicos storbands-folkrock, men det gör den. Med sig till Years to Burn tar Beam som brukligt sitt enorma text-författande och sin kompetens som lågmäld frontman. I kombination med Calexicos latin-influenser - mariachi, conjunto, cumbia, och tejano - uppstår magin. Den fiktiva nostalgin för något jag aldrig upplevt som country/folk/indie är så bra på att frammana lägger sig som ett bekvämt täcke över mig.
I takt med att mitt liv blev mindre tonårs-förhöjt och mer diskbänks-realistiskt försvann Iron & Wine sakta ur rotationen. Men när jag ligger här idag, mer än ett decennium senare, på en mjuk nybäddad säng och med Years to Burn i högtalarna kan jag inte hjälpa annat än att slungas rakt tillbaka.
