Som i allting annat är vi ofta influerade av andra. Jag vet inte själv om det handlar om gott mod, bredare kunskap eller kanske bättre tillgång. Men idag är det i princip omöjligt att placera någon i en viss genre. Det är lite som att all musik har serverats på ett gigantiskt buffébord för oss alla att roffa i. Och det är ingen som skäms för att vara glupsk längre? De där olustiga smårätterna som någon avlägsen mormor tagit med sig på knytkalaset, dem tar också slut. Boy Destroy käkar allt från Travis Scott till Nirvana och placerar sig någonstans mellan emo, trap, pop, rock, grunge… ni hör ju. Det är många strängar på denna unga mannens lyra med ett inte helt olikt sound från världsfenomenet The Kid Laroi.
Boy Destroy debuterar med sin EP Warpaint, där tematiken bygger på olika aspekter av missbruk, destruktivitet, ungdomens digitala apati och människorna som lämnade honom för att de inte orkade med. Ljudbilden är en blandning av grunge och trap sammanvävt i en utlämnande och välproducerad produktion. Boy Destroy känns om något redan redo för en internationell scen… nästan så där att jag måste påminna mig om att det här är hans första EP. Kan väl tycka att det stundvis kan bli lite för mycket jämrande… även om det känns som det mest “boomer thing” att säga. All lycka till Boy Destroy. Hur lyckades du lämna den svenska scenen innan du ens intog den?
