Bottomless

16:17 25 May 2000
På förra årets Hultsfredsfestival var 16 Horsepower det band ni absolut inte fick missa, men gjorde det ändå. Inför årets festival säger jag bara en sak: Alimony. Missa dem inte. Åtminstone inte om ni uppskattar musik som känns, utan att använda hammare mot skallen. Det känns oerhört tröttsamt att än en gång rada upp referenser som Neil Young, Uncle Tupelo och The Band. Det känns ännu tröttare att dra fram fullständigt sönderkörda, meningslösa begrepp som "no depression" eller "alternativcountry" (vad nu det är?). Jag gör det bara för att ni ska förstå ungefär i vilka trakter det här bandet uppehåller sig. Alimony har självfallet lyssnat på ovannämnda artister, älskar säkert hela det amerikanska musikarvet, men blir inte för en sekund slavar under sina influenser. Och de må röra sig över ett musikaliskt landskap som även rymmer band som Wilco och Son Volt, men de har inga problem att göra sin röst hörd ens i det sällskapet. Åtminstone inte musikaliskt - den här gruppen slår det mesta som i USA säljs under benämningen "no depression" - möjligen kan det i rent marknadsföringshänseende vara ett hinder att ge ut sin platta på ett pyttelitet, idealistiskt skivbolag från Lund. Detta ska naturligtvis inte vara något hinder för er att gå ut och köpa [I]Bottomless[/I], en av de allra bästa debutplattor som getts ut i det här landet. En platta som nästan, men bara nästan, gör det magnifika livebandet Alimony full rättvisa. Det är förmodligen av ekonomiska skäl som produktionen ibland är onödigt boogie-trött och ljudbilden lite väl "suddig" och odynamisk. Jag lyssnade parallellt på en ny platta med Willard Grant Conspiracy, suveränt inspelad i en amerikansk studio, och önskade att de här göteborgarna hade fått spela in på liknande villkor. Allt annat sitter ju där det ska sitta. Ingenting kan heller sudda ut Fredrik Östers välgjorda, gnistrande vackra låtar, med enkelt effektiva texter. Som han dessutom sjunger med en genuint innehållsrik och känslig in-under-huden-röst. Det är dessa låtar som är bandets själ, det är kring dessa bandet rör sig, nyanserat och kraftfullt på samma gång. Och med en självsäkerhet som gör det här bandet unikt i sammanhanget. Många andra europeiska band som så tydligt anknyter till den amerikanska traditionen förfaller ofta till klichéer och pastischmakeri för att kompensera bristen på naturlig närhet till densamma. Att döma av hur det här bandet låter så har det aldrig ens varit på väg in i den fällan. Nästa gång kan stora saker hända. Sätt bandet i en bättre studio, med en modigare producent och se till att någon med lite mer estetiskt sinne gör omslaget så kommer till och med det stora landet i väster att gå ner på knä.
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Ladytron – Ladytron

Det har gått åtta år sedan Ladytron släppte sin senaste skiva, men det är ännu längre sedan de kändes relevanta och intressanta. De hade några bra år i början av 2000-talet, med album som 604 och Light & Magic, men därefter har de successivt skalat av syntlagren och istället rört sig mot softrocken och shoegazen. Det är möjligt att de med den här självbetitlade skivan vill markera något slags omstart eller nystart, men jag hoppas att Ladytron bara är peaken på en ganska tråkig fas och att de framöver kommer att ägna sig åt det digitala igen.