När popsångare når en viss ålder gör de en omkalkylering av sin kommersiella potential. Rod Stewart och Robbie Williams är bara två av dem som i sin analys landat i att deras publik vuxit ifrån popmusik och istället anammat tidigare generationers evergreens. Med Bob Dylan förhåller det sig annorlunda.
Hans andra volym av 50-talsschlagers förknippade med Frank Sinatra är inte en strategisk anpassning, tvärsom var inspelningarna rent subversiva för delar hans konservativa publik. De berömmer sig visserligen för att ha accepterat att han började spela elektriskt någon gång där under andra halvan av 1960-talet, och fnissar till och med klädsamt åt att Dylan då kallades Judas. Men det här att spela in traditionella versioner av gamla radiohits från tiden innan Dylan själv revolutionerade den amerikanska och i förlängningen västerländska musiken, låtar som snarare är rättframt romantiska än poetiskt samhällstolkande, det var svårare att svälja. Åtminstone tills de fick höra dem.
Medan dylanisterna fördjupar sig i meningssökande och avsiktstolkande bakom Bob Dylans Sinatraskivor kan vi mer lättflörtade konstatera att andra hälften av de låtar som han spelade in under den där sessionen i Sinatra-favoriserade Capitol Studios i Hollywood kanske till och med är bättre än dem han gav ut som Shadows in the Night för två år sedan. Här finns fler av de allra mest uppenbara valen, som Young at Heart och Come Rain or Come Shine, och de är konsekvent eleganta i sina lågmälda vintage-arrangemang. Om hans evighetsturné alltmer handlar om att omstöpa sina egna låtar till oigenkännlighet är melodierna i centrum här, och Bob Dylan sjunger dem med avsevärt mildare stämma än han närmat sitt eget material under de senaste decennierna. Ändå handlar det på intet sätt om att försöka härma Sinatra eller att leka 50-tal. Bob Dylan vill inte vara någon annan än sig själv, och hans tidstypiska arrangemang är snarare tidlösa och Dylantrogna än maskerad-retro.
Paradoxalt nog är alltså Bob Dylans tolkningar av dessa standards avsevärt mer relevanta än dem som bjudits från hans mer kommersiellt strategiska kollegor, och naturliga delar av hans katalog snarare än utstuderade karriärsomsvängningar.
