Bloodflowers

Robert Smith har klippt sig kort, färgat håret blont, börjat gå på gympass med low impact aerobics, hoppat in som programledare i engelska "Kär & Galen" samt spelat in en duett med Tina Turner. Nej, jag ljuger bara. Robert Smith är fortfarande gothrockens egen Jabba The Hut. En likblek undergångsromantiker med penntrollfrisyr som fortfarande sminkar sig som ett lik sponsrat av Clinique. Den instrumentala inledningen på öppningsspåret [I]Out Of This World[/I] gör en alldeles varm inombords. Gitarren låter som ett nattöppet apotek, basen är den sista passageraren på nattbussen och det är så magnifikt deppigt att man får lust att ta livet av sig bara lite grann. Det är The Cure som bara The Cure kan låta och den som en gång spelat sönder [I]Seventeen Seconds[/I] kommer att älskadet. Men sedan lyfter det aldrig riktigt. Vi får aldrig varken neråttjacket från [I]Disintegration[/I] eller uppåttjacket från [I]Wish[/I]. Vi får aldrig de därhisnande inzoomningarna rakt in Robert Smiths pupiller. [I]Bloodflowers[/I] är ändå ett steg framåt jämfört med den helt avslagna och meningslösa [I]Wild Mood Swings[/I] från 1996, men det bestående intrycket är att Robert Smith redan sagtallt han vill säga. Vad han i dag sysslar med börjar tyvärr likna karriärpessimism.