De två bröderna som utgör bandet Black Mekon är den gamla sortens punkare men med en modern twist. Det är högljutt, distat och det går snabbt. Precis som riktig garagepunk ska vara med andra ord. Låtarna är runt två minuter långa och slösar inte någons tid. Att plattan är oroligt mixad är väl ett nödvändigt ont man får leva med när det kommer till den här typen av band. Och visst kräver genren sitt karakteristiska sound (soundet av att ”vi tänker minsann inte spela in i någon kommersiell musikstudio!”), men det tenderar att bli lite väl öronbedövande lo-fi på vissa ställen, vilket drar ner helhetsintrycket något.
Annars är plattan rivig och smutsig med bluesiga inspel och punkigt dånande beats som driver låtarna framåt. Albumet innehåller en bra variation av kaosartad rock och någorlunda melodiska kompositioner. Munspelet och de bekanta bluesackorden som dyker upp här och var känns betryggande att ha till hands för att navigera i den annars högljudda anarkin.
Blundar man och försöker tillräckligt hårt får Black Mekon en att minnas hur det känns att stå och trängas i ett svettigt publikhav på en rockklubb med ett alltför skränigt ljudsystem för att vara en rockklubb som sysslar med livemusik. Ni vet, när man inte ens bryr sig om att någon skvätter ut sin öl på en när publiken gungar och trumhinnor sprängs. När man inte vill att natten ska övergå till morgon. Ja, ni vet då, då hade Black Mekon kunnat vara bandet på scen.
