Under fyra årtionden har Ben Watt med ojämna mellanrum gjort musik som landar precis rätt i sin samtid, som fångar ögonblicket och som samtidigt utmanar och går före. Först under Everything But The Girls tidiga försiktiga jazzpopindie, igen i slutet av den duons existens med intim pop med elektroniska dansbeats och sedan med hypermodernistisk elektronisk dansmusik på egen hand.
Här sluter han cirklarna. Sångerna är lika viktiga som beatsen, och den varma jazzpopen kombinerar akustisk gitarr och Rex Horans elegant flyhänta kontrabas med subtil elektronik och upphittade ljudfragment. Musiken är ofta färgad av Ben Watts gamla samarbetspartner Robert Wyatt, allra tydligast i Knife in the Drawer, och att Alan Sparhawk från Low sjunger duett på Irene är inte heller långsökt.
Summer Ghosts är en av många amdra sanna skönheter, drömsk och djupt vemodig, men den melankoli som präglar hela albumet hindrar inte sånger som Figures in the Landscapes från att vara omedelbart lättillgängliga poplåtar.
För min del har jag ibland kommit på mig själv med att längta efter en återetablering av Everything But The Girl. Men när både Tracey Thorn och Ben Watt gör så här fantastiska skivor var och en för sig - visserligen sporadiskt - finns det ingen anledning att drömma sig tillbaka till något sådant.
