Amy Ray - Holler

Tina Rosenfink 00:00 4 Nov 2018

Amy Ray är aktuell med skivan Holler. Jag känner inte till henne sen tidigare men till min stora förtjusning upptäckte jag att hon har ett intressant förflutet. Rays musikkarriär började vid 23 års ålder med bandet Indigo Girls som hon startade i samband med att hon blev lärare i engelska och religion. Hade jag haft en lärare som spelade i ett politiskt punkband hade jag nog skolkat mindre. Indigo Girls härjade i mer än tio år innan de splittrades och den andra bandmedlemmen pensionerade sig från rockstjärnelivet. Som 37-åring släppte Ray sin solodebut där bland andra Joan Jett gästade.

Idag är Amy Ray 54 år gammal och fortfarande en bad ass musiker. Trots att Holler kanske inte är en skiva jag nödvändigtvis skulle lyssnat på tycker jag om den. Holler är främst inspirerad av country, bluegrass och gospel. Jag måste medge att jag tycker det är lite synd att hon lämnat punken bakom sig men Ray är verkligen autentisk i sin genre. Hennes låtar är personliga, vackra och hemlighetsfulla, precis som jag tänker mig att hon är som person. Rays stil och sound är så himla inspirerande och jag vill veta exakt allt om hennes liv nu. När jag skrev recensionen så ropade jag “säg något ballt om typ… bourbon” till min kille för att imponera (?) i texten, men det är bara att inse, vi kommer aldrig bli så coola som Amy Ray.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

The Smashing Pumpkins - Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun

I mer än tio år nu har Billy Corgan med varierande framgång arbetat för ett pånyttfött The Smashing Pumpkins, men så här nära har han inte kommit på något av de många tidigare comebackförsöken, vare sig musikaliskt eller medlemsmässigt. Här finns både Jimmy Chamberlin och James Iha, och bara Jeff Schroeder på gitarr är ett avsteg från originalsättningen för 30 år sedan. Med slutmålet att åstadkomma en skiva som associerar tillbaka till deras storhetstid verkar de ha förhandlat sig förbi alla meningsskiljaktligheter.