Jag råkade kalla Amason för en supergrupp, men det epitetet är de inte så intresserade av att stämplas med. De är dock fem rutinerade musiker, med bakgrunder inom allt från folkpop till kommersiell, amerikansk topplistemusik. Något som hade kunnat bli splittrat, men istället bidrar till ett diversifierat sound. Kanske för att låtarna till stor del utgår från Amanda Bergmans sofistikerade och trollbindande röst, vilken får välförtjänt fokus tack vare ofta sparsamma men genomarbetade arrangemang, där variationen ligger i nyanserna. Yellow Moon är stundvis tyngdlös, innan den plockas ned på jorden igen med hjälp av ett piano med verklighetsförankring, The Moon as a Kite är kvällens sista dans och singeln Duvan är dramatisk och fängslande. Det är kul när kompetenta musiker gör saker tillsammans.
