Med 28 studioalbum under bältet får Alice Cooper sägas vara en rockveteran. Eftersom han dessutom hunnit fylla 75 har han funnits med oss ungefär lika länge som rocken själv. Men att ha hållit på så länge har också ett pris. Någon gång måste bränslet ta slut, och album nummer 29, Road, är tyvärr ingen höjdare.
Att leka med klyschor och stereotyper kan vara ett otacksamt jobb, eftersom det verkligen krävs en hel del för att få det att fungera. Det är lätt att det istället blir löjligt, och det är precis vad som händer alldeles för många gånger under albumets 13 låtar. Ibland fungerar det och blir lite roligt, som i White Line Frankenstein, men ofta faller låttexterna platt.
I låten Go Away beklagar sig Cooper över hur besvärligt det är med tjejer som vägrar låta honom vara, vilket inte ens kan räddas av att han gör det med glimten i ögat. Alice Cooper är trots allt ett alter ego, men ändå blir sådana låtar alldeles för svåra att svälja. De blir helt enkelt löjliga. Sämst på albumet är däremot den gubbsjuka Big Boots, som handlar om en vrålsnygg servitris med ”big boots”. Att låten är ganska svängig räcker tyvärr inte särskilt långt.
Det finns däremot en låt som faktiskt håller, och det är balladen Baby Please Don’t Go. Den är långt ifrån fläckfri och ganska smörig (det kanske framgår av namnet) men den går åtminstone att ta på allvar. Och för det får albumet en poäng.
Men det är ändå mest tröttsamt att Alice Cooper efter så många år i branschen tar tillfället i akt att fortsätta leka med rockklyschor, och dessutom passar på att objektifiera kvinnor. Det får honom bara att kännas trött, irrelevant och ganska gammal. Kanske att han vid det här laget till och med har spelat ut sin roll.
