Efter en fyra års tystnad har den gåtfulla LA-musikern Alex Izenberg återuppstått och nu viskar han hemligheter för oss.
Med hjälp av en handfull vänner som Chris Taylor (Grizzly Bear), Jonathan Rado (Foxygen, Whitney, Lemon Twigs) och Ari Balouzian (Tobias Jesso Jr) har de skapat en skiva som är mycket lätt att älska men svår att definiera. Med en ljudbild som påminner om The Doors och Mamas and Papas har Alex Izenberg lyckats sätta en unik spinn på sitt verk som, trots den tydliga 70-tals influenserna, inte låter som något annat.
Om Caravan Château var en plats skulle den ligga på en ödelagt sträcka i Nevada, intill vindpinade strand på Österlen och vara en svettig tunnelbanestation under smutsiga gator. Alla platser underbara och eländiga på sina egna vis. Och precis så sjunger Alex Izenberg om sig själv och sina demoner. Genom skivan, och i synnerhet på Lady, talar han om när han blev diagnostiserad med paranoid schizofreni och hur han har lärt sig förvandla tvivel till makt snarare än förlamning.
Det är tydligt att Izenberg använder musik som en livboj som förhindrar honom från att drunkna i sitt egna mörker. Caravan Château strålar av intensitet genom varje låt, och det är gissningsvis svårt för honom att navigera sig emellanåt. Men på ett nästan intimt vis tar han sig igenom några av livets svåraste känslor genom att skriva kärleksfulla texter som han sjunger med en cigaretthes röst. Bäst på skivan är Requiem och Sister Jade, om en nu måste välja.
