Saltimporten Canteen

Foto: Christian Andersson

 

Saltimporten Canteen ligger lite bökigt till. Faktiskt är det en ganska tröttsam promenad i industriområdet bakom centralstationen för den som inte haft vett nog att ta cykel eller bil. Denna faktor, kombinerat med hur omtyckt Saltimporten varit sedan starten, gjorde att jubelropen inte lät vänta på sig när de öppnade en take away-filial på Regementsgatan 8 för lunchsugna kontorsråttor. 

 

Här serveras lunch. Ny meny varje vecka. Varje dag en kötträtt, och en vegetarisk som de kör veckan ut. Ambitionen är att låta råvarorna tala för sig själva och göra upplevelsen så fulländad och dessutom så estetiskt tilltalande som möjligt. Lokalen ute på Hullkajen är rätt så estetiskt tilltalande, tycker vi. Gästerna har utsikt över vattnet genom väl tilltagna fönster längs hela långväggen. Väggarna är blekgrå och råa. Gästerna sitter i grupper vid ett antal stora långbord. Längs inre långväggen finns en disk där man beställer och där maten läggs upp. 

 

Den här gången serveras griskind med zuccini, blomsterkrasse och blomkål. Veckans vegetariska är Rödbeta med raps, körsbär och rosésallad. Båda för 95 kr. Tidigare när vi varit här har vi alltid tagit kötträtten. Vi har hört rykten från vegetarianer om avundsjuka gentemot de välavvägda kötträtterna, då det vegetariska alternativet ibland bestått av "typ en purjolök med lite ärtskott och en hög aska". Upp till bevis. 

 

Den långkokta griskinden, eller snarare kinderna då det är tre stycken (!), är inget annat än perfektion. Mild men rejäl i smaken, faller sönder bara man andas på den och ligger i en buljong som är tunn men fullpackad med smak, utan att för den sakens skull vara för salt. Samtidigt är det grönsakerna som gör rätten. Tunna remsor av tuggig zuccini tillsammans med en frasig snödriva av blomkål. Blomsterkrassen som också utgör garnityret är inte bara vacker, utan tillför med sin peppriga kryddighet. Rätten är perfekt. Portionerna är stor, men inte så stor att vi vill lägga oss ner och dö efteråt. 

 

Den vegetariska rätten ska visa sig vara en hit den också. Här får vi kokta rödbetor i bitar tillsammans med matvete som har perfekt tuggmotstånd. Vi har aldrig tidigare känt någon som helst extra livsglädje över att få matvete i en rätt, men detta är ett undantag. Den färgglada rosésalladen ligger i stora rivna blad, och ser nästan kolsvedd ut. Dess bitterhet står sig fint mot de söta rödbetorna. När vi gräver runt lite stöter vi på ett antal urkärnade körsbär i vimlet. De passar oväntat bra till resten, men gör tyvärr hela anrättningen något för söt. Rapsdelen av rätten består i en aioli med vackert gyllengul färg och nötig smak. Det är bra att den är med och lirar, den behövs nämligen för att knyta ihop säcken och för att bidra med krämighet. 

 

Överlag är smakerna ganska milda. Här har det inte översaltats, ingen krydda tar över för någon annan, utan allting är lent och jämt. Detta kanske låter som en nackdel, men det är inte ofta man lyckas laga så nyanserad och smakmässigt intressant mat utan att slänga in någon skrikig komponent. Rätterna är finstämda. Missar förekommer, men vi är aldrig uttråkade. När vi går konstaterar vi att vi nog har magarna fulla av stans bästa lunch.