Det är svårt med förväntningar när man ska på nepalesisk restaurang. Vilka referenser ska man utgå ifrån egentligen? Den lilla restaurangen vid Kronhusbodarna är nästan tom, men det är en sen måndagskväll och det mesta i stan är stängt.
Vi får slå oss ner och blir nästan förvånade över att det är fint uppdukat. Vi har helt enkelt ingen aning om vad som väntar. Det känns som en familjedriven restaurang och vi får snabbt våra menyer och indiska öl.
Det är sällan man känner sig så lost när man tittar i en meny. Det finns väldigt mycket att välja mellan och vi får två av varmrätterna rekommenderade. Vi beställer in fyra förrätter, men får fem då servisen råkar ge oss kyckling istället för lamm. Det är småplock, bland annat en gravad lax på nepalesiskt vis. Den smakar sill.
Det tärnade lammet är kallt, hårt och oerhört smakrikt. Vi blir inte riktigt kloka på alla smaker och texturer vi får in, dumplingsen är oerhört goda, både de till förrätten och de vi fick som varmrätt.
Lammkotletterna till varmrätten är väldigt möra, med fettet kvar och benen putsade som på en finkrog, medan lammrostbiffen är svårtuggad och hård. Kycklingdumplingsen har perfekt konsistens och alla tillhörande små såser är välbalanserade och fylliga. Till efterrätt får vi hemmagjord glass och ”Lal Mohan”, friterade ostbollar i konjak. Tokigt och gott och förvirrande.
Hela måltiden är som att äta på en mycket subtil indier. Det är en del rätter som lämnar oss helt oberörda men ingenting är direkt oaptitligt. Vissa detaljer förvånar och överraskar väldigt positivt. Himalaya är en så pass annorlunda restaurang att det krävs ett par besök innan man hittar sina favoriter.
