Pivo Bar & Kök

Jag är mitt uppe i att försöka lokalisera Pivo när jag får ett sms från mitt sällskap som redan är på plats: “jag hade ingen aning om att det här fanns.” Väl framme kan jag inte annat än hålla med. Bakom en mur, i samma byggnad som Stadsarkivet, ligger restaurangen i en liten park.

Maten här är centraleuropeisk, men med inslag av svensk husmanskost. Vi väljer att inleda med en charkbricka och en råbiff. Eller ja, om vi hade tittat närmre på menyn hade vi insett att portionerna inte blir mindre än mellanrätter. Då hade vi antagligen inte blivit så förvånade när maten väl kom in. På charkbrickan trängs bland annat korvar av olika slag, schwarzwaldskinka och revben som kokat så länge att de nästan fått pastejstatus. Det är en riktigt fin samling charkisar med tillbehör, och vi kan inte vara annat nöjda. Detsamma gäller våra känslor inför råbiffen, den är mycket god, även om vi gärna hade sett att kötthalten i den blandade biffen var högre. Oavsett har vi hopp för huvudrätterna efter den här inledningen, för allt är gott!

Vi byter rödvin mot Krusovice, men innan maten kommer har vi nära på druckit upp. Trots att det är halvtomt i lokalen går det långsamt nu. När varmrätterna till slut dyker upp är de dessutom besvikelser båda två.

Den halstrade rödingen med tomat, kronärtskocka, sidfläsk och “räkboll” är trist. Det smakar liksom ingenting. Min granne hugger in, och säger att hon “ändå gillade den där potatisgrejen.” “Grejen” hon syftar på är räkhistorien, som alltså har försvinnande låg räk-till-potatis-ratio. Schnitzeln är ungefär lika intressant som nåt du får i en cafeteria på en färja. Att Pivos kock kommer från schnitzelmeckat Kometen märks inte alls.

Pivo har onekligen ett väldigt trevligt läge, och man kunde bara önska att uteserveringssäsongen i Göteborg är längre. En öl, en charkbricka och en runda boule här låter som en dröm. Men vi tänker inte ge oss längre in i menyn än det inledande stycket. Här kostar huvudrätterna ganska mycket mer än vad de smakar.