Mr P

Professionell matlagning utgår från kockens mise en place, ungefär ”allt på plats”. Genom att ha pedantisk ordning på alla redskap, knivar och råvaror kan skapandet frigöras. Mise en place kan också beskriva Mr P. Ett klassiskt bistrokoncept, som inte slaviskt följer regelboken förutom i ett avseende: den avslappnade trivseln.
Mr P, döpt efter konstmecenaten Pontus Fürstenberg, huserar inbäddad i Konstmuseet vägg i vägg med moder-krogen Fond på Götaplatsen, och har sedan öppnandet i höstas haft en strid ström av besökare. Av lätt insedda skäl, ska vi snart bli varse.
Den varma känslan, som inte minst skapas av en genuint glad och serviceinriktad personal, är det första omedelbara intrycket. När krögaren själv, Stefan Karlsson, går runt och morsar avspänt på såväl förstagångsbesökare som stammisar är gemytet ett odiskutabelt faktum.
Vi underhålls först med några av menyns mindre rätter. Pressad kalvlägg med hasselnötsmajo, rå sparris och en nätt buljong på torkad svamp samt en kreativt garnerad råbiff med generösa mängder färsk öringsrom, örtmajo, pepparrot och rädisa. Det händer mycket på båda tallrikarna, och ännu mer i munnen. Det klassiska tillåts sticka iväg på sidospår, men är befriat från trams.
Därefter paraderar ett antal rätter modell större. Ny på menyn, med goda utsikter att dröja sig kvar där, är den friterade bergtungan med picklad paprika, currymajo och örter. Stabil, god och enkel bistromat som vi sköljer ned med en nedtonad Riesling från Österrike som står sig väl mot rättens mjuka smaker.
En rustik lammkorv Merguez i tryggt sällskap av stora vita bönor i tomatsås, en delikat svart olivpuré och lätt friterad sönderkokt potatis är kraftfull och riktigt prisvärd.
Ryggbiff med sparris, bakad broccoli, citronmarinerad radicchio och väl tilltagen mängd sky gör oss möjligen lite konfunderade. Köttet är förvisso perfekt medium rare, saftigt och mört, men har lite svårt att hävda sig bland alla tillbehör och den aningen för syrliga helheten.
Några skamlöst goda bitar Bleu D’Auvergne med små syltade päronbitar och en valnötskaka, hand i hand med ett glas tioårigt San Leonardo är däremot en varm kärleksförklaring från köket vid måltidens final. Vit chokladparfait med mandelmaräng, rostad mandel och en ljuvlig rabarberkompott är perfekt för den som hellre lägger tonvikten på en sötare avrundning.
Vi har suktat efter denna slags opretentiösa och kvalitativt prisvärda bistro i mellanklassen med god vällagad mat och kan bara i diskret extas kapitulera inför det faktum att det känns så okomplicerat bra.