L'enoteca

Under våren ökade vinbarstätheten på Gamla Väster i Malmö radikalt, dels med Bord 13 och dels med L'Enoteca, som ligger på hörnet i korsningen Västergatan/Mäster Johansgatan. När vi ringer och bokar bord får vi veta att det finns ett par platser kvar på vinprovningen som skall gå av stapeln samma kväll, tyvärr fungerar den inte för oss tidsmässigt. L'enoteca kör nämligen provningar upp till fyra gånger i månaden.

 

Lokalen är fullsatt till bristningsgränsen och klientelet varierar mellan trettiofemåringar med barnvagn, unga par på dejt, tjejgäng i fyrtiorycket på after work och en och annan bullrig man i femtioårsåldern. Stämningen är livlig och glad, och vi känner oss avslappnade trots vårt utsatta lilla bord mitt i lokalen. Längs ena långsidan löper baren. Det är fullt ös både framför och bakom bardisken. Det märks att personalen är engagerad och det integreras för fullt med gästerna. Resten av lokalen är enkelt men smakfullt inrett med råa cementväggar och träfärger. 

 

I vårt sällskap varierar vinkunskaperna rejält. Förhoppningen med vinbarer är alltid att gå därifrån och känns sig bättre, kunnigare, mer intresserad. Tyvärr är så inte alltid fallet. Vi har varit på både det ena och det andra stället där passionen för vinet överskuggas av snobbism, och det gör tyvärr ingen glad. Upp till bevis för de fem delägarna bakom L'Enoteca, tänker vi. Vi berättar för vår servitör att vi vill prova sådär fem olika viner och gärna vill bli både utbildade och överraskade. Han verkar exalterad över uppdraget och skrider genast till verket med ett snabbt förhör om preferenser och förkunskaper. Vi ber att få in det första vinet medan vi kikar på menyn.

 

Menyn ja. Den består av... viner. De flesta kring 85-105 kronor glaset. Och två maträtter (100 kr) samt charktallrik (150 kr). De venetzianska tapas vi hört ryktas om syns tyvärr inte till, utan ikväll serveras två varmrätter av vilka båda är pasta och den ena är vegetarisk. När vi beställer dessa verkar servitören nästan besvärad och undrar om vi inte vill slå till på en ordentlig charkbricka istället. Det vill vi också, men inte förrän pastan är uppäten. När vi får in maten börjar vi ana skälet till försöket att omdirrigera vår uppmärksamhet till charkbrickan. De båda rätterna saknar allt det som vi dittills funnit charmigt under vårt besök. Pastan är precis på fel sida om al dente, och vi blir särskilt konfunderade över den vegetariska varianten, som görs sällskap av en tomatsås som i den närmaste kan beskrivas som uppvärmda vattniga burktomater. Båda rätterna är fattigt kryddade och saknar personlighet. Nej, det står snabbt klart för oss att maten inte är det främsta skälet att besöka L'enoteca. 

 

Vinet är däremot det. Varje nytt glas serveras med snabba och intressanta introduktioner och kommer främst från norra Italien. Servitören är inte sen att ta en sipp själv när det vankas vinbyte, vilket är både härligt och lite förvirrande. Vid ett tillfälle får vi in ett vin som en av oss inte tycker om, och då är de snabba med att byta ut det till ett annat. Hela processen med provningen är vansinnigt trevlig, och de lyckas få samtliga i sällskapet att fundera på varför man aldrig intresserat sig mer på djupet för vin? 

 

Den omhuldade charkbrickan kommer in. Den är rustik och enkel, men välkomponerad. Det är uppenbart att detta är vägen att gå när det gäller att matcha det flytande med något fast. Men varför bara låta en av tre anrättningar på menyn hålla den standarden? Efter fem glas rött med stor variation och mycket information är vi både nyfrälsta och lite lulliga. Vi ber servitören skriva upp namn och region på de viner vi provat, och en av oss uppmanas skicka ett sms med texten "vad drack vi?" till servitörens telefon. En bra lösning tänker vi, men blir aningen fulla i skratt när vi dagen efter får ett svarande sms med texten "för mycket, för ni glömde ert paraply". Vi vill fortfarande gärna får svar på vilka viner vi drack, men svaret uteblir till denna dag. 

 

L'Enoteca är personligt, hjärtligt och passionerat, men skulle tjäna på ett uppsving av maten. Och den bussiga och personliga servicen trevar tyvärr då och då vid att vara lite för närgången. Vi kommer tillbaka och hämtar paraplyet en annan gång, och hoppas då att dessa sista pusselbitar fallit på plats.