Bord 27

Bord 27 gör enkel, god mat och ger oss anledning att återupptäcka Vasastan.

Stället är bara någon månad gammalt, men Bord 27 verkar redan hittat sin plats i det göteborgska restaurangutbudet. Lokalen är inte stor, och när vi trillar in en tisdag innan löning är det på håret att vi får ett bord.

Menyn är också ganska liten, framför allt om man räknar in att två av rätterna finns både i mindre och större variant. Förrätterna kostar hundra spänn, huvudrätterna tvåhundra och efterrätterna åttio. Bland de sistnämnda finns créme brulé “utan tjafs” och den beskrivningen känns rätt genomgående för hela menyn. Bord 27 gör god mat. Utan tjafs. Det blir tydligt att vinutbudet är viktigare för krögaren än ölditon, när hen sätter flaskor från de flesta stora vinproducentländerna bredvid en stor stark på menyn. Visst, det finns tre gästkranar, men ändå. Prioritetssordningen är solklar.

Vi beställer ett par glas bubbel och kommer sedan fram till att det är lagom att dela på en finkorv med bröd till förrätt. Vi kommer också fram till att bubbel och en halv korv med bröd är en något märklig beställning, samt att vi inte bryr oss om det. Korven kommer med picklad gurka, rostad lök, ketchup och senast. Det är enkelt och gott. Tänk dig att någon arrangerar en fest på temat vuxet barnkalas och du är rätt ute.

"Den som gillar den klassiska versionen av rätten kommer inte bli besviken"

Servicen är trevlig och snabb hela kvällen, och snart kommer våra huvudrätter. Råbiffen låter krångligare i teorin än den känns i verkligheten. Den som gillar den klassiska versionen av rätten kommer inte att bli besviken, “potatistrassel” och “riven, gravad, rökt äggula” till trots. Det enda som känns överflödigt är just det där trasslet. Ingen behöver ett berg av glorifierade pommes pinnes på sitt råa kött.

På andra sidan bordet äts det gödkalv med morotspuré och också det är gott och opretentiöst. Presentationen är rustik, med undantag för smöret i chipsform, som gör att en av oss glatt tuggar på halvrent fett som om det vore snacks. Ett smått förnedrande ögonblick som hade kunnat undvikas om servisen presenterat maten. Eller om vi hade tänkt till en sekund extra.

Ett litet irritationsmoment som restaurangen dock kan få skulden för är de oöppnade flaskorna San Pellegrino som står på alla bord, i väntan på att någon ska öppna dem och därmed få ett ovälkommet tillskott till notan. Det är ett douche move och även om det är en mycket liten grej är det en irriterande mycket liten grej. Det är dock det enda som känns irriterande och onödigt under restaurangbesöket.

För ett par år sedan åts Vasastan fullkomligt upp av 25-spänns-bärs-ställen, och det senaste har hela området, med ett fåtal undantag, känts brutalt ointressant. Bord 27 ger oss en anledning att hitta tillbaka till stadsdelen. För till Haga Kyrkogata 14 återvänder vi.