Det skulle vara så lätt att skriva ner E-Type och hans vikingakrog Aifur. Visst, du möts av tjänare i tusen lager säckväv som blåser i valthorn och ropar ut namn och yrke på ditt sällskap när du äntrar restaurangen. Och visst, klientelet består till stor del av lajvande killgäng från Kristinehamn, tribeprydda köttberg som tror på Valhall och turister. Men hallå du befinner dig på en vikingakrog i Gamla Stan, punkt. Hade du förväntat dig smakfull fine dining är du förmodligen inte helt klok. För faktum är att Aifur trots eller tack vare sitt snäva koncept levererar precis vad de lovar, och ibland lite till, såväl i matväg som upplevelsemässigt.
Det kan nämnas dock att personalens lavjande i vissa fall kan gå lite överstyr, för inte behöver man ha en konstant barskhet i tonen bara för att man kommer från vikingatiden? Men om man har nog med skinn på näsan för att våga ryta ifrån när husmor försöker kränga på en ”en klunk hästpiss till mjödet” behöver man inte bekymra sig avsevärt om denna detalj. Halvdans stekta entrecôte som serveras med spett ur gjutjärnsfat är både saftig och smakrik, och de honungsslungade rotfrukter som lindar in rätten har alla smaker intakta. Även viltgrytan är dugligt tillredd och väl tilltagen i portion. Vilket förvisso är bra då priserna är ganska oblyga.
Förutom det så självklara mjödet av olika slag serverar Aifur också sitt eget färsköl som är fräscht och uppfriskande med en trevlig sötma. Summan av kardemumman är att helhetsintrycket av Aifur som restaurang är så mycket bättre än vad många förutfattade meningar må antyda, och det skulle vara alldeles för lätt att bara avfärda krogen som ännu en turistfälla.
