Youth

Ungdomen är unik bland livsperioder på det sättet att man får en möjlighet att under en längre tid tänka tillbaka på den. Kanske är det just därför som vi minns de åren så starkt. Ånger eller höjdpunkter får tid att upprepas i ens sinne, men händelser i ålderdomen finns det ingen chans att se i backspegeln. Den periodens avslut markerar hela livets ände.

Huvudpersonerna i Youth, italienaren Paolo Sorrentinos andra engelskspråkiga film, tillbringar livets höst med att reflektera, sakna och ångra. Det är bara vi i publiken som får möjligheten att faktiskt se hur 80-åringarna beter sig "i nutid". Det känns inte alltid som ett privilegium, då de två männen (Michael Caine och Harvey Keitel) kan ägna sig åt löjligt gnabbande, gubbsjukt stirrande på unga kvinnor och andra beteenden som endast kan beskrivas som… barnsliga.

Men detta ska inte ses som en brist hos filmen. Sorrentino är inte intresserad av karismatiska protagonister så mycket som att skapa ett visuellt hopplock av sinnesstämningar, minnen och tillbakablickar. För Youth är verkligen visuell. Sorrentino skämmer bort oss med magiska kompositioner, stämningsfullt foto och suggestiva klipp.

Tyvärr innebär dess fokus på estetik att känslorna ibland har en tendens till att försvinna bland alla vackra bilder. Den här historien om åldrande och ungdom borde beröra mer än vad den gör, speciellt när både Michael Caine och Harvey Keitel är fantastiska i huvudrollerna. Caine har själv sagt att hans rollprestation i Youth, där han spelar en legendarisk kompositör som har tröttnat på att skriva musik, är höjdpunkten i hans filmografi. Men det finns en distanserad kyla i Sorrentinos berättande som tyvärr aldrig riktigt försvinner. Lyckligtvis värmer Jane Fonda upp bioduken ett par grader när hon gör en mindre roll som en riktig Hollywooddiva.

Om regissören hade varit lika intresserad av karaktärernas liv som av sina egna filmiska grepp hade Youth kunnat bli en riktig fullträff. Sina brister till trots förblir detta en vacker och sevärd film.