Ni kan väl storyn vid det här laget. En neurotisk frånskild kvinna med alkoholproblem som sörjer framför Keeping up with the Kardashians och slevar i sig Ben & Jerry-glass för att komma över sitt kraschade äktenskap, sitt patetiska liv, sin katastrofala karriär som hen förgäves försöker gömma bakom planetstora Jackie Kennedy-brillor, nerslitna Uggs och dagen efter-smink.
Sedan bestämmer sig den här neurotiska kvinnan, Mavis Gary (Charlize Theron), för att ta saken i egna händer. Men det visar sig vara förödande. Hen är nämligen en totalt bindgalen kaninkokerska som till varje pris ska ta tillbaka något skruttigt ex från high school-tiden. Det spelar ingen roll att snubben har gått vidare med unge och fru. Mavis Gary är övertygad om att de har något kanonfint på g. Så Mavis Gary gasar på och förnedrar sig och skämmer ut sig och jag kanske skrattar ibland. Men sensmoralen i den här filmen är väl ungefär att du inte kan få allt du vill ha, men du kan få ligga med en krympling som ser dig för den du är.
Ni hör ju. Mest känns det hela som något i samma anda som Agnetha Fältskogs galna holländska stalker Gert van der Graaf om ni minns den soppan. Att den här filmen ens marknadsförs som någon slags komedi är i sig ett skämt. Kaninkokerskor på bio är bara underhållande om filmen heter typ Handen som gungar vaggan. Annars får det vara.
